some höstiga bilder ;*





hell yes vad ellanlellan är bra som har gjort alla (nästan alla) sina läxor & kan känna sig lite lugn på pluggfronten! endast svenska, matte & geografi kvar nu och geografin måste jag nog ta och göra ikväll så att läraren inte slaktar mig i morgon!
men nu gott folk har det kommit upp massor av sådanadär pinsamma festbilder på facebook som jag rekomenderar skarpt att ni kollar på! josefina och jag busade oss så himla mycket på partyt & det har vi allt fått äta upp såhär efteråt tihi.
eftersom dagen var otroligt seg idag så drog jag en slutsats att det enda som var värt.. det var att åka hem! mådde inge vidare heller (lite ont i huvudet, hängig osv) så helt i onödan var det inte. dessutom hade vi bara två lektioner, en klockan 12.00 och en klockan 14.20! men nu sitter jag här med huvudet högt och glad över att spanskan är avklarad för den här veckan.. fyfasen vad jag hatar språk!

annars då? i morgon ska vi ha orienteringsdag hela förmiddagen och springa omkring.. blö. känner att jag verkligen inte har lust med något sådant just nu men att jag ändå måste pallra mig iväg med tanke på att min frånvarolista inte lär vara så kort eheh.
nu ska jag sätta på lite grym linnrosmusik, tända doftljus, plocka fram saker till morgondagen & plugga vidare lite smått! puss snyggingar

bjur på lite bilder från min & pappas långlångpromenad runt sjön förut! måste säga att vi är himla duktiga daddy and i hihi. dessutom är det rätt härligt att gå kring sjön, så himla fint alltihop och jag är glad som bor så nära.
nu är det snart dags att sova för min del för imorgon väntar skolan & uppstigning halv sex ujuj.

Gårdagen var den bästa dagen på väldigt länge. När vi gick banan kändes hindren jättehöga, ungefär till bröstet på mig :o Då kan jag erkänna att nerviositeten började komma fram!
På framhoppningen gick det hur bra som helst och jag kände att det inte skulle bli några problem alls, nervositeten gick snabbt över till en taggad känsla av att ge allt.
Väl inne på banan så känner jag hur Roxane också blir taggad och det är en galen känsla när man märker att hästen vet precis vad den ska göra.
Rundan går alldeles utmärkt, bara ett litet pet med ena bak på 3e hindret :) Jag var hur glad som helst och ville nästan börja gråta.
Resultatet på klass 2 110 cm: 4 fel på hinder tiden 54.90! Det gav oss en 10e placering (tre putt från prispallen) av 23 startande :D
I laget sen så var hon lite tröttare, vilket jag kan förstå eftersom vi redan hoppat en klass och det var jättevarmt ute. Där fick vi två nedslag men vad spelar det för roll? :) Jag hade Roxane med mig hela tiden och vi hade hur kul som helst tillsammans, det är det viktigaste av allt!
Resultatet på klass 1 110 cm: 8 fel på hinder tiden 57.84!

Jag är hur nöjd som helst med dagen och speciellt nöjd är jag över Roxane. Hon är, som jag så ofta säger, det bästa jag har och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Det är en total omöjlighet för jag älskar den hästen! <3
Ett stort tack till Cissi också som var med och hjälpte mig hela dagen! Du var till stor hjälp ska du veta :)
Här är några bilder som hon tog på oss :p






Idag tog jag sovmorgon och sen åkte jag ut en stund till Roxane och skrittade en sväng :) Ikväll blir det att äta god mat och soffmys. I morgon är det ju skola igen..

Min lillebror letade på gamla videofilmer på oss från när vi var små. Jag älskar att kolla på sånna filmer så jag är superglad att han fick fram dom.
Men visst saknar man de gamla tiderna också? När man var liten och uppskattade allting.. när det inte krävdes mycket för att man skulle skratta och bli glad.
Alldeles nyss var det ett klipp där min mormor var med.. Jag kan inte fatta att jag har varit utan henne i sex år nu :(( Saknar henne så fruktansvärt och nu rinner även tårarna, fasen också. Och morfar hade en tröja som det stod något om en fighter på haha! Sorligt men ändå härligt att se honom så frisk och pigg.
Jag tror att vi ibland överskattar livet. När vi ser framåt ser vi bara det vi vill se och vi glömmer att värdera tiden vi har tillsammans.
När något sen händer, när man förlorar något man en gång haft, ja då inser man hur värdefullt det var. Jag kommer aldrig att få tillbaka min mormor men jag vet att vi kommer träffas igen och även om min morfar finns kvar så är han inte längre den samma och det kommer han aldrig mer att bli.
Dom säger att döden inte är ett slut utan en början på något nytt? Antar att det ingår att vara nyfiken eller? En dag får vi ju trots allt veta...

Till det här inlägget tycker jag att det passar väldigt bra med gamla bilder också, eller vad tycker ni?

på översta bilden: Mormor och moster
d e: Morfar och jag
d e: Amanda, Johan och jag
d e: Munterjökarna! Jag, farfar och kusin Daniel
d e: Mamma <3
och så sist en väldigt gammal bild på pappa <3