När känslorna sitter fast.

Jag vet inte varför jag inte redan har slängt det. Om och om igen har jag läst beslutet, som att det helt plötsligt skulle stå något annat. Något jag vill läsa. 
"Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen". Hur kan det inte finnas anledning? Jag får det inte att gå ihop. Hur mycket jag än vet att det är såhär systemet fungerar (och med hopp om att polisen gjort allt de kunnat) så vill jag bara skrika rakt ut, slå sönder något, lägga mig ner och gråta eller hoppa från en jävla bro. Allt för att få undan känslorna.

Det går inte att förklara exakt hur det känns. En del av mig behöver hela tiden bekräftas att jag gjorde rätt. En ännu större del av mig är så fruktansvärt förbannad över att jag inte handlade annorlunda. Jag borde inte ha blivit rädd. Varför stod jag bara där? Varför började hela jag att skaka? Varför slog jag inte tillbaka? Varför i helvete försvarade jag inte mig själv? Jag som vågar sätta mina 53 kg mot ett halvt ton häst, klarade inte av en människa. 

Och så kan han bara gå sin väg. Medan jag ligger kvar på marken, gråtandes och i panikslagna tankar på vad som just hade hänt och vad som mer hade kunnat hända. Aldrig tidigare känt mig så kränkt. 

För vem är han som genom sexuella ofredanden och misshandel, kan ta sig friheten att förstöra mig på så många plan att jag fortfarande inte vet exakt hur mycket. För att sedan kunna fortsätta med sitt liv. Fortsätta att förstöra för andra kvinnor om han så behagar. För att "vidtagna åtgärder har inte lett till att någon kan misstänkas för brottet". Och jag, jag ska fortsätta såhär. Snart fyra månader senare och fortfarande inte klara av att somna ensam om nätterna utan att börja gråta. Fortfarande vakna av mardrömmar och fortfarande se hans äckliga ansikte så jävla tydligt. 

Jag längtar efter dagen då jag kan säga att det här har gjort mig starkare, för än så länge är en del av mig fortfarande kvar i en gråtande hög på asfalten. Det känns inte rättvist att behöva utstå detta i vetskap om att den här människan får fortsätta sitt liv medan mitt går i omvägar, uppförsbackar och motvind. För att jag råkade vara en kvinna, på fel plats vid fel tillfälle. Och det finns inte längre anledning att ta fast någon som ville våldta mig. Jävla skit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0