Inatt somnade min älskade farfar in till slut. Efter att ha kämpat för att hålla sig kvar hos oss, i en kropp som inte längre fungerar, får han äntligen vila. Vad som skulle ha blivit vår sista temakväll med nollningen ändrades såklart om, och jag är så tacksam över att ha så fina vänner som Linda och Nattis, som hängde på mig & lät mig prata och gråta precis hur mycket jag ville (jag grinade på BK). Tack tjejer, ni är bäst. Och hela natten har jag fått fina meddelanden från nära och kära som beklagar sorgen & som vill stötta till hundratio. 

 

Idag känns det dock bättre & jag har ringt hem till både farmor, mamma & pappa för att se hur dom mår. Har fått förklarat för mig att farfar gick bort på bästa möjliga sätt med sin fru och sina barn hos sig. Det var precis som att han väntade på att alla skulle hinna dit innan han kollade upp en sista gång, på mamma & pappa, och farmor & faster, innan han tog sitt alldeles sista andetag. Och mamma sa att han såg så lättad ut i den där sista blicken, som att han kände att han äntligen skulle få vila. 

 

Det är svårt att sätta finger på hur det känns. En person som har funnits där så nära i 20 år är plötsligt borta för alltid. Det är det allra jobbigaste nu, vetskapen om att jag aldrig någonsin får se honom vid liv igen. Enda trösten är att han har det bättre där han är nu, och han har lämnat så många fina minnen och stunder kvar som vi alltid kommer att bära med oss. Tack min älskade farfar för alla år du fanns där, jag älskar dig och kommer alltid att sakna din frånvaro. Vila i frid nu, det förtjänar du verkligen.