Nu mina vänner skriver jag 130 mil hemifrån! Jag är nästan så långt upp man kan komma i Nordnorge, och det är fantastiskt fint! PRECIS så fint och underbart som jag föreställt mig i 19 år nu. Det känns så konstigt att se huset som min mormor växte upp i, som min mamma har spenderat somrarna i. Huset som min moster bodde i innan hon dog. Flygfältet som de tyska soldaterna använde under andra världskriget, föreställande märken efter ett gigantiskt hakkors på en av fjällväggarna, som ristades bort efter kriget. Så mycket historia att det är helt galet. 

 

Jag har träffat min fina syssling Amanda också, och massa kusiner till mammsen (måste erkänna att jag inte har koll på all släkt än). Hur som helst stormtrivs jag här på Rognan och jag vill stanna föralltid, det är så vackert!