Jag måste erkänna att det är först nu som jag inser att allt det som varit jobbigt för mig under åren, har varit tre gånger så jobbigt för dig och nu såhär efteråt kan jag ångra att jag inte fanns där oftare när du behövde din lillasyster som mest! Men det är just det som blev jobbigt, att jag är din lillasyster. När du fick din diagnos och när jag insåg vad det betydde så blev jag rädd pga att jag inte längre visste vem jag skulle vända mig till. Jag hade ju alltid sett upp till dig som var äldre och i mina ögon så mycket finare och bättre, men helt plötsligt kändes det som att rollerna blev ombytta. Helt plötsligt kändes det som att jag var storasyster. Och jag kommer ihåg dom dagarna då det kändes som att ingenting någonsin kommer bli bättre och jag kommer ihåg hur arg jag var på människor som inte förstod. Jag var arg på dom som inte kunde läsa av mig för jag ville inte säga någonting själv, jag var arg på det som fått mig att hamna här och jag var arg på de människor som behandlade dig fel.

Det var så svårt att struggla med allt det där, hur jag skulle bete mig för att ingenting skulle bli fel och hur jag gång på gång var tvungen att berätta när någon undrade. Jag skämdes aldrig över dig, aldrig någonsin. Men jag kände hela tiden något slags behov av att försvara dig och stå upp för dig och många gånger tog det all min energi. Först nu inser jag att du inte behöver mig för att stå upp på dig själv, att du aldrig har behövt mig för den sakens skull. Jag tänker att det kunde ha blivit rätt så många gånger men jag gjorde det fel. Jag hatade människor som inte förstod men samtidigt var ju jag en av dom! Jag förstod verkligen inte varför du inte bara kunde tänka som jag och skjuta vissa saker åt sidan, tänka före du handlar och se konsekvenser. Nu förstår jag att under alla år så är det inte du som har gjort fel utan din sjukdom. Och att vissa saker som är helt självklara för mig, för dig är som att be en rullstolsbunden människa att resa sig upp och gå.

Ingen kommer någonsin att förstå vad du och jag har gått igenom tillsammans och jag måste säga att vår uppväxt har varit ganska rörig, eller hur? Under alla år sökte jag trygghet hos mina älskade hästar. Stallet blev som en fristad där jag kände att jag kunde släppa allting annat och bara fokusera på det som gjorde mig lyckligast! Men jag var dum nog att inte fatta att mitt trasiga jag var jävligt lätt att utnyttja, även där. Dum nog att tro att jag kunde lita på folk och berätta mina allra djupaste hemligheter. Något som sen skulle få mig att ge upp det jag älskade mest av allt.

Och så stod jag där, så jävla vilsen och så jävla trasig. Hela min identitet hade präglats av min tid som ryttare och plötsligt kände jag mig så sjukt ensam. Jag kände mig sviken av mina vänner, de människor som jag hade förlitat mig på till hundra procent, och jag kände mig sviken av dig för jag tyckte på något sätt att din diagnos tog all uppmärksamhet när jag bara hade behövt någon som såg mig och kunde hjälpa mig. Allt det som redan var jobbigt innan blev tusen gånger värre nu när jag inte längre kunde fly någonstans när jag behövde det.

Allting kändes hopplöst då men ändå sitter jag här idag, drygt 1 år senare och är lyckligare än någonsin. Det är verkligen sant det dom säger, what doesn't kill you makes you stronger, för jag vet att idag är både du och jag starkare än vi någonsin var förut. Det var en jävligt jobbig resa som vi tvingades gå igenom, men nu känns det äntligen som att det jobbiga är förbi och att det bara kan bli bättre härifrån.

Så, Amanda. Jag beundrar dig för att aldrig ha gett upp även om jag vet att du många gånger har tänkt tanken. Jag beundrar dig för att ha stått upp på dig själv och aldrig skämts för den du är. Du är en såndär person som vill hjälpa andra mer än dig själv och du har alltid satt andra människors lycka före din egen. Du har vänt dina egna erfarenheter, dom som var så jobbiga, till något positivt och det är det som gör dig så stark. Jag hoppas ändå att du någonstans känner att du alltid har haft mitt stöd, även om jag kanske inte alltid har visat det.

Vi kanske inte har haft den där idealuppväxten som många andra verkar ha haft, men vi har ändå alltid haft varandra. Och eftersom vi trots alla motgångar aldrig har lämnat varandras sida så ser jag det som ett tecken på att ingenting någonsin kan bryta vårt syskonband.

Idag ångrar jag ingenting för jag vet att allt det här har gjort mig till en bättre människa, du har gjort mig till en bättre människa! Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, för du är min syster och min andra halva. Du förstår mig bättre än någon annan, du ser när jag mår dåligt hur bra jag än försöker gömma det och jag vet att du alltid kommer att finnas där när jag behöver dig. Jag älskar dig mer än något annat, glöm aldrig det.