Jag gick från toppen till botten igår när pappa ringde mig påväg hem från nollning och berättar att min älskade farfar är i ett väldigt dåligt tillstånd nu. Nyårsafton blev han inlagt på USÖ då han hade svårt att andas och hjärtat arbetade inte som det skulle, därefter har han fått vara på Syrenen (ett avlastningsboende) fram tills nu, då han plötsligt har blivit ännu sämre. Återigen med ett hjärta som inte arbetar som det ska, och med kärlkramper. Jag vet att min farfar inte kan ha så lång tid kvar nu, och det gör ont i hela mig. Jag vill inte svara när pappa ringer, för jag vet att något av samtalen kommer ge mig beskedet som jag inte vill höra. Allt jag kan tänka på är hur mycket jag inte vill säga hejdå! Jag vill inte hälsa på farfar för att säga hejdå, jag vill hälsa på honom för att kunna säga "vi ses snart igen" när jag går därifrån, precis som jag alltid har gjort. Alltid i snart 20 år. Därför har jag bestämt mig för att inte gå dit. För när jag senast träffade honom så var det fortfarande "vi ses snart igen", och jag vill ha det så. Allt annat är för jobbigt. 

 

Tanken på att behöva stå lutad över en kista igen, och titta ner på någon som funnits i mitt liv i 20 år får hela min värld att rasa. Vill inte vill inte vill inte. Inte igen, inte nu, inte nånsin. Det är så svårt att inse att min lilla farfar är 89 år, har genomgått två strokes och nu vill inte hjärtat jobba mer. Ber om ett mirakel.