♥

 

Eftersom jag jobbade hela dagen igår, på min älskade morfars födelsedag, så följde jag med mamma, moster och morbror till honom i fredags och mumsade lite tårta istället. Min morfar är dement och kommer därför inte ihåg så mycket, vissa dagar är han piggare än andra men det händer att han inte ens känner igen mig. Dom dagarna är värst. Men nu var han pratglad, om än väldigt trött. Jag hann dock uppdatera honom om mina planer på att studera i vår, att jag ska fira jul utan min familj för första gången och att han nu är hela 86 år gammal. Sen somnade han medan vi satte upp julgardiner och julpyntade hans lilla rum på kullängens boende. 

 

Att demens är känt som "de anhörigas sjukdom" är utan tvekan ett passande uttryck. I nio år har min familj kämpat oss fram, en dag i taget, och mer eller mindre tvingats acceptera att personen som har funnits där i alla år, allt eftersom har försvunnit. Att jag ibland inte är någon speciell, inget barnbarn, bara en person. Det gör så ont, för han är ju fortfarande min morfar, fortfarande finns den envisa och glada lilla gubben kvar i honom och jag önskar med hela mitt hjärta att han hade fått stanna så istället för att förlora sin livs kärlek alldeles för tidigt och lämnas in på ett hem. Jag önskar ingen den här sorgblandade smärta som ständigt pågår, samtidigt som jag är så lycklig över att han är kvar. Den här delen av mitt liv är svårast att tackla, helt enkelt.