Har haft så fullt upp dom senaste veckorna att jag helt har struntat i att skriva något här. Sedan jag bloggade sist har jag hunnit fylla år och världens finaste vänner firade mig till 110% och gjorde min kväll så fantastiskt minnesvärd. Dom smög bakom min rygg & fixade massor av fulroliga presenter och klampade in i lilla ettan sjungandes för hög hals!! Helt fantastiska! 

Så firades jag hemma hos familjen dagen efter också, och för första gången på 20 år blev jag inte uppvaktad med frukost på sängen av mamma, pappa och mina syskon. Istället blev jag uppvaktad av min älskade Julius som sprang till affären och köpte nybakat bröd som vi mumsade på. Julius present öppnade jag kvällen innan, för jag kunde inte hålla mig! Av honom fick jag en fotoskrivare, passar mig perfekt som tycker om att klippa & klistra med bilder hihi. 

 

Och av Julia & Josefina fick jag en fin rosa pajform, söta kökshanddukar med jordgubbar på och ett par jeansshorts som passade perfekt! Av min syster och Mattias fick jag en jättefin spegel att ha i hallen, en ljuslykta och tvål/diskmedelshållare. Av mamma och pappa fick jag som sagt en ny cykel, ringar, kokbok och annat bra småplock, och av lillebror fick jag ett jättefint silverarmband. Den present som kom att ligga mig varmast om hjärtat var dock den jag fick av moster. Hon gav mig ett fotoalbum där hon satt in bilder på mig som liten, min familj, mina mor-och farföräldrar och deras föräldrar samt skrivit släktforskning kring detta. Tanken är att jag ska fortsätta att fylla albumet med mina allra finaste minnen. 

 

Jag har så många som jag saknar, och för varje lyckligt ögonblick finns ändå lite sorg där hos mig. För att jag alltid tänker hur det hade varit om mormor fortfarande fanns här, eller om morfar var kapabel att veta att jag fyller år. Kunde inte farfar ha hållt ut i bara två månader till? Så att hans namn fortfarande fanns med på mitt grattiskort. Grattis på 20 årsdagen, varma kramar från farmor, kändes fint men tomt. Och tänk om min vackra moster aldrig hade blandat dom där jävla tabletterna med den där jävla alkoholen för så många år sedan nu, tänk om läkarna hade varit bättre på att upplysa. 

 

Jag har skrivit det här så många gånger förut men det är så lätt att ta de man har omkring sig förgivet, att utgå från att de alltid kommer att finnas där. Så är det inte. Så ta vara på era närmaste medan ni fortfarande har dom i livet, för det är så hemskt att alltid bära med sig lite sorg när man ska vara som lyckligast.