Min lillebror letade på gamla videofilmer på oss från när vi var små. Jag älskar att kolla på sånna filmer så jag är superglad att han fick fram dom.
Men visst saknar man de gamla tiderna också? När man var liten och uppskattade allting.. när det inte krävdes mycket för att man skulle skratta och bli glad.
Alldeles nyss var det ett klipp där min mormor var med.. Jag kan inte fatta att jag har varit utan henne i sex år nu :(( Saknar henne så fruktansvärt och nu rinner även tårarna, fasen också. Och morfar hade en tröja som det stod något om en fighter på haha! Sorligt men ändå härligt att se honom så frisk och pigg.
Jag tror att vi ibland överskattar livet. När vi ser framåt ser vi bara det vi vill se och vi glömmer att värdera tiden vi har tillsammans.
När något sen händer, när man förlorar något man en gång haft, ja då inser man hur värdefullt det var. Jag kommer aldrig att få tillbaka min mormor men jag vet att vi kommer träffas igen och även om min morfar finns kvar så är han inte längre den samma och det kommer han aldrig mer att bli.
Dom säger att döden inte är ett slut utan en början på något nytt? Antar att det ingår att vara nyfiken eller? En dag får vi ju trots allt veta...

Till det här inlägget tycker jag att det passar väldigt bra med gamla bilder också, eller vad tycker ni?

på översta bilden: Mormor och moster
d e: Morfar och jag
d e: Amanda, Johan och jag
d e: Munterjökarna! Jag, farfar och kusin Daniel
d e: Mamma <3
och så sist en väldigt gammal bild på pappa <3